Soundtracks
Efter en längre paus plockade jag upp gitarren igen härom dagen. Nu försöker jag spela Winnerbäck och Melissa Horn men på något vis dör magin i mitt orytmiska drumdrummande. Mina fingerspetsar svider lite.
Melissa Horn är lite Kagge för mig. Vi satte ofta på hennes skiva och satt och pratade om ditten och datten och oftast lite tyngre saker. För det är ganska blå musik. Vi brukade ligga bredvid varandra på madrasserna och undra om hon varit med om allt det där hon sjöng om. Och det är något i hennes röst som slår an en sträng av vemod. Hela hennes skiva är ett soundtrack till allt som var svårt det året, inte bara mitt utan allt det svåra vi delade. Glädjen i att dela, sorgen i vad som delades, och sorgen över året som tog slut och skiljde oss åt, allt det samlas i ett litet garnnystan i min mage när jag hör hennes sång. Inte en knut för det är mer som ett skönt vemod än som ngt som man vill ha bort. Som ett garnnystan man kan ta fram ibland och pyssla lite med att reda ut en av trådarna, fast man vet att det inte går.
Det blir lite som när man läser en riktigt bra bok, som man inte vill ska ta slut, ändå vänder man sida efter sida och till slut finns inget kvar. Och man kan läsa om boken igen och igen men det blir aldrig samma sak. Bra, men inte samma sak. Vi har många sådana böcker i vår bokhylla. Tisdagarna med Morrie, Reservkraft, Gud är närmre än du tror, Anteckningar under dagar av sorg, P.S I love you...
Mm, minnen är lite som ett skönt garnnystan i magen. Ett soundtrack som gör ont på ett skönt sätt när man lyssnar till det. Undra vad Gud tänkte när han hittade på den känslan? Glad att Han gjorde det och fascinerad över känslan. Märkligt när jag tänker efter lite, vad mycket saker som blir soundtrack. Jag har 2 citatböcker fulla av citat som tyst vittnar om goda samtal. Skivor, böcker, foton, filmer, och ett blad i min bibel från en riktigt bra utomhus-gudstjänst. På ett sätt är det kanske ett sätt att stanna kvar i det förflutna. Ändå vill jag inte se det riktigt så. Jag vet att man ska leva livet där man är här och nu, men samtidigt tror jag det ärar Gud när man ser tillbaka på sitt liv ibland och är glad över allt som skett och hur det format en.
Ja, det här var höjden på djupet tror jag så nu får det räcka för ikväll.
Snart är det fredag!
Melissa Horn är lite Kagge för mig. Vi satte ofta på hennes skiva och satt och pratade om ditten och datten och oftast lite tyngre saker. För det är ganska blå musik. Vi brukade ligga bredvid varandra på madrasserna och undra om hon varit med om allt det där hon sjöng om. Och det är något i hennes röst som slår an en sträng av vemod. Hela hennes skiva är ett soundtrack till allt som var svårt det året, inte bara mitt utan allt det svåra vi delade. Glädjen i att dela, sorgen i vad som delades, och sorgen över året som tog slut och skiljde oss åt, allt det samlas i ett litet garnnystan i min mage när jag hör hennes sång. Inte en knut för det är mer som ett skönt vemod än som ngt som man vill ha bort. Som ett garnnystan man kan ta fram ibland och pyssla lite med att reda ut en av trådarna, fast man vet att det inte går.
Det blir lite som när man läser en riktigt bra bok, som man inte vill ska ta slut, ändå vänder man sida efter sida och till slut finns inget kvar. Och man kan läsa om boken igen och igen men det blir aldrig samma sak. Bra, men inte samma sak. Vi har många sådana böcker i vår bokhylla. Tisdagarna med Morrie, Reservkraft, Gud är närmre än du tror, Anteckningar under dagar av sorg, P.S I love you...
Mm, minnen är lite som ett skönt garnnystan i magen. Ett soundtrack som gör ont på ett skönt sätt när man lyssnar till det. Undra vad Gud tänkte när han hittade på den känslan? Glad att Han gjorde det och fascinerad över känslan. Märkligt när jag tänker efter lite, vad mycket saker som blir soundtrack. Jag har 2 citatböcker fulla av citat som tyst vittnar om goda samtal. Skivor, böcker, foton, filmer, och ett blad i min bibel från en riktigt bra utomhus-gudstjänst. På ett sätt är det kanske ett sätt att stanna kvar i det förflutna. Ändå vill jag inte se det riktigt så. Jag vet att man ska leva livet där man är här och nu, men samtidigt tror jag det ärar Gud när man ser tillbaka på sitt liv ibland och är glad över allt som skett och hur det format en.
Ja, det här var höjden på djupet tror jag så nu får det räcka för ikväll.
Snart är det fredag!
Kommentarer
Postat av: Ankan
Åh Elin du skriver så fint, är nog bra med lite djup ibland. Kram
Postat av: Annasara
Mycket tänkvärt som vanligt! =) Det är verkligen så med Kagge som du skriver, som en bok som man vet hur den slutar men måste bläddra tillbaka i. Det är väl därför man håller hårt vid sitt Kaggealbum =). Hoppas vi ses i påsk! Kramar
Trackback
