Avsked
Lämnar härmed blogg.se och tar nya tag med ny blogg på:
gullstrandstz.blogspot.com
Hoppas ni tittar in där istället men känn er fria att kolla in något gammalt inlägg!
Peace!
gullstrandstz.blogspot.com
Hoppas ni tittar in där istället men känn er fria att kolla in något gammalt inlägg!
Peace!
Väntan och städanalys
Sitter hemma och väntar på att min älskade ska komma hem från semestern. En ganska skön känsla, lätt dold bakom en rejäl förkylning.
Det finns godis under soffbordet, honungste i en stor blå kopp, en biografi om Moder Theresa och en fotölj med uppfällbart fotstöd som syrran lagrar här tills hon flyttar till en större lägenhet. Melissa Horn och lite annan mysmusik spelar på spotify och livet är rätt bra ändå.
Väntan fyller hela lägenheten i sin otålighet. Du vet hur det är, man har en sak inplanerat och försöker bara få tiden att gå tills dess. Allt annat är redan gjort. Huset är dammsuget, disken diskad, jag har redan tittat på alldeles för mycket Gilmore Girls för mitt eget bästa och jag är för förkyld för att gå ut.
Om en liten stund fylls lägenheten med röster på nytt och det känns som en lättnad efter veckor av tystnad. (nej, jag tillhör inte gruppen som bryter tystnaden genom att prata med mig själv.) Ikväll behöver jag inte låsa och släcka själv och om den där läskiga skuggan bakom dörren till sovrummet dyker upp igen kryper jag intill min lätt irriterade make (I need my sleeping space!) och somnar om. Otroligt hur mycket man kan skrämma upp sig själv över lite knakningar, skuggor, dörrar som öppnas och läskigt vatten som spolar i lägenheten intill. Rumskompisar är helt klart underskattat.
En positiv sak är dock att det inte blir alls lika smutsigt. Trots att man skulle kunna tro att det är jag med allt mitt hår, slarv, klampa in med skorna på och så vidare har jag inte behövt dammsuga alls lika ofta som när Oscar (och FIRE ska erkännas) är hemma. Personligen är jag extremt oförtjust i dammsugande. Det låter så högt och fläkten fläktar så varmt och slangen är i vägen hela tiden och så kör den bara in i allting hela tiden. Om jag får välja något roligt är det helt klart att skura och våttorka. Det luktar gott, blir jättefint, har bubblor och låter ambitiöst. Dammtorka är heltklart roligast om man har en vipa, annars funkar ju trasor också men det tar på tok för lång tid för att det ska vara roligt. En gång när jag var kanske 15år köpte min familj en stuga som vi skulle göra i ordning för försäljning. Mamma och jag jobbade i en hel vecka med att skura ut allting, väggar, golv, möbler, tak. Varje liten kvadratcentimeter fick sig en rejäl omgång. En av dessa dagar pratade Ta-ingen-skit-Elin på Sommar i P1. Hon pratade om hur frustrerande hon tyckte att det var att man måste städa så ofta trots att det är så urbota tråkigt. Hon löste det hela med att varje gång det var dags för att städa sätta på party musik, ta på sig sina mest högklackade skor, sminka sig ordentligt och ta på sig en riktigt snygg klänning, helst rosa. Mycket inspirerande! Trots att mamma och jag fortsatte skura i våra slitna skjortor, trasiga jeans och med fula kepsar på huvudet gjorde hennes entusiasm över partystämningen i städandet att även vårt slit blev roligare.
Vet inte riktigt men gissar att det har att göra med att en positiv attityd sprider sig som en löpeld. I grupper där man klagar hela tiden blir ingenting roligt, men när en person tar en tråkig sak med en positiv attityd blir saken som genom ett trollslag inte lika tråkig.
Klura på det ni!
Det finns godis under soffbordet, honungste i en stor blå kopp, en biografi om Moder Theresa och en fotölj med uppfällbart fotstöd som syrran lagrar här tills hon flyttar till en större lägenhet. Melissa Horn och lite annan mysmusik spelar på spotify och livet är rätt bra ändå.
Väntan fyller hela lägenheten i sin otålighet. Du vet hur det är, man har en sak inplanerat och försöker bara få tiden att gå tills dess. Allt annat är redan gjort. Huset är dammsuget, disken diskad, jag har redan tittat på alldeles för mycket Gilmore Girls för mitt eget bästa och jag är för förkyld för att gå ut.
Om en liten stund fylls lägenheten med röster på nytt och det känns som en lättnad efter veckor av tystnad. (nej, jag tillhör inte gruppen som bryter tystnaden genom att prata med mig själv.) Ikväll behöver jag inte låsa och släcka själv och om den där läskiga skuggan bakom dörren till sovrummet dyker upp igen kryper jag intill min lätt irriterade make (I need my sleeping space!) och somnar om. Otroligt hur mycket man kan skrämma upp sig själv över lite knakningar, skuggor, dörrar som öppnas och läskigt vatten som spolar i lägenheten intill. Rumskompisar är helt klart underskattat.
En positiv sak är dock att det inte blir alls lika smutsigt. Trots att man skulle kunna tro att det är jag med allt mitt hår, slarv, klampa in med skorna på och så vidare har jag inte behövt dammsuga alls lika ofta som när Oscar (och FIRE ska erkännas) är hemma. Personligen är jag extremt oförtjust i dammsugande. Det låter så högt och fläkten fläktar så varmt och slangen är i vägen hela tiden och så kör den bara in i allting hela tiden. Om jag får välja något roligt är det helt klart att skura och våttorka. Det luktar gott, blir jättefint, har bubblor och låter ambitiöst. Dammtorka är heltklart roligast om man har en vipa, annars funkar ju trasor också men det tar på tok för lång tid för att det ska vara roligt. En gång när jag var kanske 15år köpte min familj en stuga som vi skulle göra i ordning för försäljning. Mamma och jag jobbade i en hel vecka med att skura ut allting, väggar, golv, möbler, tak. Varje liten kvadratcentimeter fick sig en rejäl omgång. En av dessa dagar pratade Ta-ingen-skit-Elin på Sommar i P1. Hon pratade om hur frustrerande hon tyckte att det var att man måste städa så ofta trots att det är så urbota tråkigt. Hon löste det hela med att varje gång det var dags för att städa sätta på party musik, ta på sig sina mest högklackade skor, sminka sig ordentligt och ta på sig en riktigt snygg klänning, helst rosa. Mycket inspirerande! Trots att mamma och jag fortsatte skura i våra slitna skjortor, trasiga jeans och med fula kepsar på huvudet gjorde hennes entusiasm över partystämningen i städandet att även vårt slit blev roligare.
Vet inte riktigt men gissar att det har att göra med att en positiv attityd sprider sig som en löpeld. I grupper där man klagar hela tiden blir ingenting roligt, men när en person tar en tråkig sak med en positiv attityd blir saken som genom ett trollslag inte lika tråkig.
Klura på det ni!
På djupet
Det går lite tid mellan blogginläggen nuförtiden men vem skriver man för egentligen? Får lite tankar här och där men inget som täcker ett inlägg och grejen med att sätta saker på print är väl lite att se saker som snurrar i huvudet svart på vitt. Försäkringen om att det inte bara snurrar inom dig utan även finns kvar när det faller ner på pappret.
Nå, tankarna snurrar i ofullständiga meningar och inget avslutas riktigt, eller påbörjas, jag är inte riktigt säker på vilket.
Har en känsla av att det blivit lite mer ensamhet i sommar än hälsosamt för en liten tös som jag. Har kommit på att jag, trots att jag flyttade hemifrån för 4½ år sedan, aldrig bott själv.
Jag hyrde ett rum en kilometer från mamma och pappa hos en familj jag kände mig som hemma hos.
Jag flyttade in med 3 tjejer som snart blev mycket nära vänner i en stor villa på Ekerö.
Jag flyttade in med två underbara skåne-brudar i en 4a mitt i Lund.
Jag flyttade in hos en familj i Mali som jag snabbt blev en del av, vidare till en mycket varm lägenhet med två andra tjejer i Badalabougou, tillbaka till första lägenheten och nu Skövde med mannen i mitt liv.
Inte så mycket ensamhet alltså.
I helgen hade vi kusinträff i Sundsvall hela konkarongen (VAD betyder det egentligen?). 21 kusiner med barn och respektive. Mycket trevligt med många goda minnen, mycket tankar, mycket kalla nätter i militärtältet, mycket kärlek, en del nya minnen, en ny tradition, massor med sånger, en och annan volleyboll match och en mycket sen natt runt lägerelden.
En sak jag tänkt en del på i sommar är hur man gör sitt jobb som kristen. I hemtjänsten där jag är nu kan man alltid göra lite till. Samtidigt är bara en liten del av arbetet beviljat och därför blir varje extra minut man lägger på en pensionär en mindre minut till nästa. Plus då att vi egentligen inte ska göra saker som inte står i papprena. Men det finns en bok (såklart det gör) där en läkare säger att när Jesus kommer tillbaka kommer han inte bara fråga om man gjorde sitt jobb. Han kommer kräva lite mer. Det lilla extra. Den extra milen för Guds minsta. I mitt jobb just nu är det ganska lätt att hitta tillfället, även om det är en ständig kamp mot klockan. Men hur tjänar man Gud i sitt jobb som revisor, eller sockerbrukare, eller kassör på Ica Maxi? Som svensk medborgare? Hur? Vad i mitt liv särskiljer mig från den stora massan och sätter mig högt upp på ett berg så jag kan lysa för världen med Guds ljus? Inte vet jag.
Inte. Vet. Jag.
Men jag är ganska säker på att det är det som är tanken. Inte att man tar av sig Guds ljus när man går till jobbet/skolan/dagis. Utan att hela varje dag blir till Hans glädje. Hm...
En annan sak, när vi nu ändå går in på djupet, är meningen med livet. Vi vet ju ingenting, och vi spekulerar ju en hel del, somliga mer än andra... Och hur vet man egentligen? Vad får mig så starkt övertygad om att det är min tro som är rätt när så många andra tror att det är rena rama vansinnet att tro på det viset? Hur känner man Gud på riktigt, hur kommer man så riktigt nära att man bara vet? Och om Gud finns och ser och känner, varför tittar han då bara på allt elände utan att rycka in?
Vi hoppas på nya lungor till min morbror, trots att dessa i så fall innebär att en frisk person måste förlora livet först. 2-åringar dör i canser och när min 95åriga mormor dog i julas kändes även det på något sätt lite orättvist. Jag leker med tanken att det inte är livet i sig som är meningen. Att det är varje person i sig som utgör meningen. Oavsett om han eller hon levde i 2 dagar eller i 100 år. Det är inte vad som händer eller hur långt livet blev som är meningen utan att det överhuvudtaget fanns en bebis, en Elin eller en nästan 100årig Maja. Och även saker som ter sig orättvist i våra ögon, som de 2 killar som körde ihjäl sig strax utanför Skövde en vecka före studenten, förtryckelse, krig, canser, fattigdom, så kanske detta när fortsättningen (himmelriket) väl kommer inte hade någon som helst betydelse. Utan att hela grejen egentligen handlar om varje enskild individs oändliga värde, oavsett hur mycket han eller hon kan eller hinner prestera innan livets slut.
Även om man så klart också vill ha lite känsla av att det man gör på jorden fram tills dess ändå gör någon form av skillnad mot om man inte funnits över huvud taget.
Wow, vad djupt och flummigt tankar som dessa ser ut när man väl ser dem i skrift. Hursomhelst är det en tanke som får mig att slappna av och dricka te i min ensamhet utan att stressa upp mig över saker jag borde göra. Det ligger en liten hög med socker vid vår soffa som jag ska dammsuga upp. Imorgon.
Texten blev för lång och flummig för att läsas igen av mina små trötta ögon så om ni tagit er igenom alltihop får ni ursäkta stavfelen och osammanhängande meningar här och där.
Good Night Mr Tom!
Nå, tankarna snurrar i ofullständiga meningar och inget avslutas riktigt, eller påbörjas, jag är inte riktigt säker på vilket.
Har en känsla av att det blivit lite mer ensamhet i sommar än hälsosamt för en liten tös som jag. Har kommit på att jag, trots att jag flyttade hemifrån för 4½ år sedan, aldrig bott själv.
Jag hyrde ett rum en kilometer från mamma och pappa hos en familj jag kände mig som hemma hos.
Jag flyttade in med 3 tjejer som snart blev mycket nära vänner i en stor villa på Ekerö.
Jag flyttade in med två underbara skåne-brudar i en 4a mitt i Lund.
Jag flyttade in hos en familj i Mali som jag snabbt blev en del av, vidare till en mycket varm lägenhet med två andra tjejer i Badalabougou, tillbaka till första lägenheten och nu Skövde med mannen i mitt liv.
Inte så mycket ensamhet alltså.
I helgen hade vi kusinträff i Sundsvall hela konkarongen (VAD betyder det egentligen?). 21 kusiner med barn och respektive. Mycket trevligt med många goda minnen, mycket tankar, mycket kalla nätter i militärtältet, mycket kärlek, en del nya minnen, en ny tradition, massor med sånger, en och annan volleyboll match och en mycket sen natt runt lägerelden.
En sak jag tänkt en del på i sommar är hur man gör sitt jobb som kristen. I hemtjänsten där jag är nu kan man alltid göra lite till. Samtidigt är bara en liten del av arbetet beviljat och därför blir varje extra minut man lägger på en pensionär en mindre minut till nästa. Plus då att vi egentligen inte ska göra saker som inte står i papprena. Men det finns en bok (såklart det gör) där en läkare säger att när Jesus kommer tillbaka kommer han inte bara fråga om man gjorde sitt jobb. Han kommer kräva lite mer. Det lilla extra. Den extra milen för Guds minsta. I mitt jobb just nu är det ganska lätt att hitta tillfället, även om det är en ständig kamp mot klockan. Men hur tjänar man Gud i sitt jobb som revisor, eller sockerbrukare, eller kassör på Ica Maxi? Som svensk medborgare? Hur? Vad i mitt liv särskiljer mig från den stora massan och sätter mig högt upp på ett berg så jag kan lysa för världen med Guds ljus? Inte vet jag.
Inte. Vet. Jag.
Men jag är ganska säker på att det är det som är tanken. Inte att man tar av sig Guds ljus när man går till jobbet/skolan/dagis. Utan att hela varje dag blir till Hans glädje. Hm...
En annan sak, när vi nu ändå går in på djupet, är meningen med livet. Vi vet ju ingenting, och vi spekulerar ju en hel del, somliga mer än andra... Och hur vet man egentligen? Vad får mig så starkt övertygad om att det är min tro som är rätt när så många andra tror att det är rena rama vansinnet att tro på det viset? Hur känner man Gud på riktigt, hur kommer man så riktigt nära att man bara vet? Och om Gud finns och ser och känner, varför tittar han då bara på allt elände utan att rycka in?
Vi hoppas på nya lungor till min morbror, trots att dessa i så fall innebär att en frisk person måste förlora livet först. 2-åringar dör i canser och när min 95åriga mormor dog i julas kändes även det på något sätt lite orättvist. Jag leker med tanken att det inte är livet i sig som är meningen. Att det är varje person i sig som utgör meningen. Oavsett om han eller hon levde i 2 dagar eller i 100 år. Det är inte vad som händer eller hur långt livet blev som är meningen utan att det överhuvudtaget fanns en bebis, en Elin eller en nästan 100årig Maja. Och även saker som ter sig orättvist i våra ögon, som de 2 killar som körde ihjäl sig strax utanför Skövde en vecka före studenten, förtryckelse, krig, canser, fattigdom, så kanske detta när fortsättningen (himmelriket) väl kommer inte hade någon som helst betydelse. Utan att hela grejen egentligen handlar om varje enskild individs oändliga värde, oavsett hur mycket han eller hon kan eller hinner prestera innan livets slut.
Även om man så klart också vill ha lite känsla av att det man gör på jorden fram tills dess ändå gör någon form av skillnad mot om man inte funnits över huvud taget.
Wow, vad djupt och flummigt tankar som dessa ser ut när man väl ser dem i skrift. Hursomhelst är det en tanke som får mig att slappna av och dricka te i min ensamhet utan att stressa upp mig över saker jag borde göra. Det ligger en liten hög med socker vid vår soffa som jag ska dammsuga upp. Imorgon.
Texten blev för lång och flummig för att läsas igen av mina små trötta ögon så om ni tagit er igenom alltihop får ni ursäkta stavfelen och osammanhängande meningar här och där.
Good Night Mr Tom!
Catching up
Hemma igen efter 2½ veckors semester. 20 dagar fullproppade med vänner, äventyr, volleyboll, firande åt höger och vänster och en underbar italien-resa med 100% avslappning. Inte illa om jag får säga det själv. Väl hemma känns det nästan som att sommaren är slut för i år. Vi hann med så mycket och nu är det jobb som gäller framöver. Men tittar vi i almanackan är det två underbara sommarmånader kvar och massa roligheter ligger och väntar på att inträffa. Det blir nog inga problem att fylla ut dagarna den här sommaren heller.
Nå, först en liten uppdatering från de senaste veckorna.
Min make, min syster och jag, satte oss i bilen Tage den 2 juni och styrde hjulen söderut. Sista dagen i Skövde hade varit minst sagt intensiv med en mastodont tenta tätt följt av BASutbildning inför sommarjobbet. Oscars gamla kollega kom ner över dan och hälsade på och vi hade en fin kväll med härligt häng innan morgonen kom med attack-packning-städning-och-gammal-mat-slängning.
Kan inte hjälpas att det var skönt att lämna Skövde och skolan bakom sig efter en intensiv vår.
Väl i Lund var det bara att köra igång med spex-planering, volleybollspel, alfapet, träffa kompisar och fira bröllop. En härlig sak med att hälsa på i barndomsstaden såhär på sommaren är att folk är hemma och har tid att ses. Vi kom snabbt in i gamla fotspår och för en stund kändes det nästan som vi aldrig lämnat.
En vecka gick fort och sedan bar det av till Sardinien, Italien på försenad bröllopsresa. Ett års sparande och nu blev det verkligen av!
Sista dagarna i Lund var lika härliga som de första. Vi planerade och fixade inför Oscars 25års fest som blev hur lyckad som helst med många kära vänner nära. Lördagen spenderades, efter några timmars undanröjande efter festen, i Pildammsparken med gott Volleybollspel och utomordentligt trevligt sällskap. Framåt sena eftermiddagen hade vi alla sand överallt så vi avrundade spelet med ett ganska kyligt dopp i västra hamnen.
Kvällen spenderades i Alexandras mysiga lägenhet med sushi, pizza, te, godis, musik, goda vänner, boktips och ett musikquiz (som Oscar och jag vann!).
Efter en lååång mys-frukost med pappa, storebror, make, nybakta bullar, kaffe och cheesecake styrde vi kosan norrut igen dagen därpå. Ackompanjerade av regnet och med ett kort stopp på Nyhem (med några snabba kramar och bokshopping) och lite middag hos Oscars morföräldrar kom vi äntligen hem.
Du vet hur det är efter en tid hemifrån, du sätter ner resväskan, tar av dig skorna, går in, tar ett djupt andetag och tänker "Äntligen hemma...".
Vi gick igenom hela proceduren, bara det att vi, mitt i de djupa andetagen, inser att röklukten från förra ägaren som vi målmedvetet utrotat när vi flyttade hit är tillbaka i all sin prakt. Jag satte nästan i halsen så äckligt är det! Men han som bodde här före oss tyckte det var urmysigt att sitta och röka i köket och väggarna här dryper av nikotin som bara väntar på att doftljusen och matlagningen ska ta ett uppehåll så att den kan förgifta luften i vårt kök på nytt. Jag blir så arg!!! FY alltså!
Men vi öppnade alla fönster, packade upp, köpte blommor till grannen som tagit in vår post och efter en halvtimmes småprat inne hos henne var röklukten inte lika skarp längre och vi fick äntligen slå oss ner i vår underbara soffa och fullfölja tanken:
Nå, först en liten uppdatering från de senaste veckorna.
Min make, min syster och jag, satte oss i bilen Tage den 2 juni och styrde hjulen söderut. Sista dagen i Skövde hade varit minst sagt intensiv med en mastodont tenta tätt följt av BASutbildning inför sommarjobbet. Oscars gamla kollega kom ner över dan och hälsade på och vi hade en fin kväll med härligt häng innan morgonen kom med attack-packning-städning-och-gammal-mat-slängning.
Kan inte hjälpas att det var skönt att lämna Skövde och skolan bakom sig efter en intensiv vår.
Väl i Lund var det bara att köra igång med spex-planering, volleybollspel, alfapet, träffa kompisar och fira bröllop. En härlig sak med att hälsa på i barndomsstaden såhär på sommaren är att folk är hemma och har tid att ses. Vi kom snabbt in i gamla fotspår och för en stund kändes det nästan som vi aldrig lämnat.
En vecka gick fort och sedan bar det av till Sardinien, Italien på försenad bröllopsresa. Ett års sparande och nu blev det verkligen av!
Det salta vattnet, stranden, alla små gränder.
Italiensk pizza, glass, pasta, vin.
Berg, hav, historiska borgar, vin- och olivfält.
Egen tid, böcker, solstolar, långa promenader.
En roadtrip, mysiga restauranger, Korsika, turkost vatten,
5-rätters middag, mera glass, solnedgångar och romantik.
Italiensk pizza, glass, pasta, vin.
Berg, hav, historiska borgar, vin- och olivfält.
Egen tid, böcker, solstolar, långa promenader.
En roadtrip, mysiga restauranger, Korsika, turkost vatten,
5-rätters middag, mera glass, solnedgångar och romantik.
Sista dagarna i Lund var lika härliga som de första. Vi planerade och fixade inför Oscars 25års fest som blev hur lyckad som helst med många kära vänner nära. Lördagen spenderades, efter några timmars undanröjande efter festen, i Pildammsparken med gott Volleybollspel och utomordentligt trevligt sällskap. Framåt sena eftermiddagen hade vi alla sand överallt så vi avrundade spelet med ett ganska kyligt dopp i västra hamnen.
Kvällen spenderades i Alexandras mysiga lägenhet med sushi, pizza, te, godis, musik, goda vänner, boktips och ett musikquiz (som Oscar och jag vann!).
Efter en lååång mys-frukost med pappa, storebror, make, nybakta bullar, kaffe och cheesecake styrde vi kosan norrut igen dagen därpå. Ackompanjerade av regnet och med ett kort stopp på Nyhem (med några snabba kramar och bokshopping) och lite middag hos Oscars morföräldrar kom vi äntligen hem.
Du vet hur det är efter en tid hemifrån, du sätter ner resväskan, tar av dig skorna, går in, tar ett djupt andetag och tänker "Äntligen hemma...".
Vi gick igenom hela proceduren, bara det att vi, mitt i de djupa andetagen, inser att röklukten från förra ägaren som vi målmedvetet utrotat när vi flyttade hit är tillbaka i all sin prakt. Jag satte nästan i halsen så äckligt är det! Men han som bodde här före oss tyckte det var urmysigt att sitta och röka i köket och väggarna här dryper av nikotin som bara väntar på att doftljusen och matlagningen ska ta ett uppehåll så att den kan förgifta luften i vårt kök på nytt. Jag blir så arg!!! FY alltså!
Men vi öppnade alla fönster, packade upp, köpte blommor till grannen som tagit in vår post och efter en halvtimmes småprat inne hos henne var röklukten inte lika skarp längre och vi fick äntligen slå oss ner i vår underbara soffa och fullfölja tanken:
Äntligen hemma.
Att plugga... eller inte plugga?
Sitter och samlar mod och kraft för att ta tag i studierna inför sista tentan. Tanken på att jag vore klar om jag struntade i att plugga är otroligt lockande och jag läser samma mening flera gånger utan att förstå vad den betyder. Vissa veckor skulle jag bara kunna hoppa över helt, inte så att jag inte vill leva dem. Jag vill bara ha det gjort, att den veckan i mitt liv redan vore överstökad.
Ikväll blir det lite tjejmys med flickorna mina och sedan lite Harry Potter med maken. Plugga ja... Jag vet inte riktigt? Du vet, jag ska ju bara diska först, och springa milen, och handla, laga mat åt oscar, förbereda fika till ikväll... Folkhälsa och epidemiologi är inte precis högst på min lista av roliga saker som väntar.
Den här sommaren är så otroligt välbehövd! Känns som jag inte varit ledig från skolarbetet sen vi började, och det har vi väl egentligen inte heller, även om det såklart funnits lediga stunder, så har det hela tiden funnit något som hängt lite över axeln. Mm det ska bli så skönt med sommar och bara jobba och ha det bra.
För oss blir det första sommaren i Skövde. Vi börjar lovet med en Skåne-vecka och hoppas därefter att det hemska lilla askmolnet har lagt sig så att vi kommer med flyget till Italien. Men sen blir det jobb, mycket jobb men förhoppningsvis en hel del i stugan på landet alldeles vid Vänern, i skogen, utanför Kristinehamn.
Verkar inte bättre nu än att jag fått en släng av makens halsont så den därena milen får nog vänta till imorrn. Kanske lika bra att börjar plugga nu.
Just one more week!
With summer and love!
Ikväll blir det lite tjejmys med flickorna mina och sedan lite Harry Potter med maken. Plugga ja... Jag vet inte riktigt? Du vet, jag ska ju bara diska först, och springa milen, och handla, laga mat åt oscar, förbereda fika till ikväll... Folkhälsa och epidemiologi är inte precis högst på min lista av roliga saker som väntar.
Den här sommaren är så otroligt välbehövd! Känns som jag inte varit ledig från skolarbetet sen vi började, och det har vi väl egentligen inte heller, även om det såklart funnits lediga stunder, så har det hela tiden funnit något som hängt lite över axeln. Mm det ska bli så skönt med sommar och bara jobba och ha det bra.
För oss blir det första sommaren i Skövde. Vi börjar lovet med en Skåne-vecka och hoppas därefter att det hemska lilla askmolnet har lagt sig så att vi kommer med flyget till Italien. Men sen blir det jobb, mycket jobb men förhoppningsvis en hel del i stugan på landet alldeles vid Vänern, i skogen, utanför Kristinehamn.
Verkar inte bättre nu än att jag fått en släng av makens halsont så den därena milen får nog vänta till imorrn. Kanske lika bra att börjar plugga nu.
Just one more week!
With summer and love!
Vårregn
Kom precis in efter en springtur i skogen i regnet. Det är något alldeles speciellt att springa i regn. Jag känner mig som en sån där blomma som de visar ibland på naturprogram som växer fram och slår ut på 10 sekunder bara regnet kommer. Man tänker så bra i regn också, har ni märkt det? Inget är som att dra på sig en regnrock när man är riktigt tankfull (troubled) och ge sig ut i ösregnet. Det finns ett avsnitt i Friends när Ross belyser detta lite snabbt. Hans andra skilsmässa har precis gått igenom och han har tvingats ta ett uppehåll från jobbet:
Ross, mycket dystert: "I'll just go out and wander around in the rain"
Pheobe, försiktigt: "But it's not raining, Ross..."
Ross, uppgivet: "I can't even have that!"
Jag kom ihåg att det slog mig så hårt den dagen när Berith dog, hur det kunde vara så otroligt fint väder när det kändes som hela världen plötsligt slagits i tusen bitar.
Jag har precis börjat jobba lite i hemvården i Skövde. Efter första året på ssk-programmet har jag fått lite insikt i vårt yrkes största dilemma:
Jag läste någons artikel på facebook idag angående huruvida homosexuella ska få adoptera eller inte. Kära nån, hur ska vi kunna veta det? Hur kan man besluta om sådana saker ens? Hur ska några få människor veta om det är bra eller dåligt? Jag har i alla fall ingen aning.
Men tanken slår mig, om jag själv jobbade på det barnhemmet om jag verkligen kunnat stå rak i ryggen och säga till något av barnen där att trots att det finns två barnkära, pålitliga personer som vill ta hand om dig, tror vi att det är bättre att du hamnar på gatan. För det bästa är ju att ha en mamma och en pappa, men är det verkligen bättre att inte ha nått än att ha bara det ena?
Jag bara undrar ibland vem som för barnens talan mitt i alltihop. Nä, det är nog så att det inte är en rättighet att få barn bara för att man vill det. Men är det inte åtminstone en rättighet att få en riktig barndom?
Undrar så vad Gud tänker om alltihop. Vi har snurrat till världen Han skapat så till oigenkännlighet att vi varken vet ut eller in längre. Så jag undrar så vad Han tänker, om Han blir arg och upprörd eller om Han skrattar för att vi hittar på så mycket knäppt. Som pappan när hans treåring kommer in med kalsongerna på huvudet, eller borstar håret med toalettborsten. Vissa dagar vet jag inte vad jag ska tänka om allting här i livet. Men å andra sidan kanske man inte måste ha alla svar. Kanske man lär sig när man blir större...
Tur att inte jag är premiärminister. Då hade det nog aldrig blivit något gjort :P
Alors c'est tout pour aujourd'hui!
A bientot!
Ross, mycket dystert: "I'll just go out and wander around in the rain"
Pheobe, försiktigt: "But it's not raining, Ross..."
Ross, uppgivet: "I can't even have that!"
Jag kom ihåg att det slog mig så hårt den dagen när Berith dog, hur det kunde vara så otroligt fint väder när det kändes som hela världen plötsligt slagits i tusen bitar.
Jag har precis börjat jobba lite i hemvården i Skövde. Efter första året på ssk-programmet har jag fått lite insikt i vårt yrkes största dilemma:
Tid.
Det finns så mycket människor med behov, så mycket ensamhet, och så otroligt lite tid. Och vem slåss egentligen för alla dessa svaga, ensamma? Samtidigt är det ju det som är utmaningen och meningsfullheten med jobbet. Att ge en medmänniska bara ännu en liten stund av utbyte, ett litet leende och en hand som bekräftar att Du finns. Du syns. Du har en mening. Om så bara till en.Jag läste någons artikel på facebook idag angående huruvida homosexuella ska få adoptera eller inte. Kära nån, hur ska vi kunna veta det? Hur kan man besluta om sådana saker ens? Hur ska några få människor veta om det är bra eller dåligt? Jag har i alla fall ingen aning.
Men tanken slår mig, om jag själv jobbade på det barnhemmet om jag verkligen kunnat stå rak i ryggen och säga till något av barnen där att trots att det finns två barnkära, pålitliga personer som vill ta hand om dig, tror vi att det är bättre att du hamnar på gatan. För det bästa är ju att ha en mamma och en pappa, men är det verkligen bättre att inte ha nått än att ha bara det ena?
Jag bara undrar ibland vem som för barnens talan mitt i alltihop. Nä, det är nog så att det inte är en rättighet att få barn bara för att man vill det. Men är det inte åtminstone en rättighet att få en riktig barndom?
Undrar så vad Gud tänker om alltihop. Vi har snurrat till världen Han skapat så till oigenkännlighet att vi varken vet ut eller in längre. Så jag undrar så vad Han tänker, om Han blir arg och upprörd eller om Han skrattar för att vi hittar på så mycket knäppt. Som pappan när hans treåring kommer in med kalsongerna på huvudet, eller borstar håret med toalettborsten. Vissa dagar vet jag inte vad jag ska tänka om allting här i livet. Men å andra sidan kanske man inte måste ha alla svar. Kanske man lär sig när man blir större...
Tur att inte jag är premiärminister. Då hade det nog aldrig blivit något gjort :P
Alors c'est tout pour aujourd'hui!
A bientot!
Good morning sunshine
Ännu en strålande morgon i Skövde stad! Sitter och dricker kaffe innan jag alldeles strax ska pinna ner till tvättstugan.
Igår jobbade jag på ett slags fritids för dementa. Personalens målsättning är att gamlingarna ska få en så bra dag som möjligt, även om de inte minns den sen. Såå otroligt givande jobb! Vi satt och pratade med de gamla under pedagogiska måltider, sjöng skolsånger från början av 1900-talet, såg en stand-up-komiker, gick på promenad för att lukta på nyutslagna blommor och CYKLADE! Avdelningen hade precis köpt in en par-cykel (som en tandem fast på bredden istället. Den äldsta tanten var 92år och hon svischade iväg 2 varv runt parkeringen under invigningen. Livet är härlig och om jag blir dement när jag blir gammal vill jag gå till deras "fritids" så ofta jag bara får! Tror morfar hade tyckt en sån grej var jätterolig!
I helgen blir jag gräsänka för första gången sen februari och det känns lite konstigt. Man vänjer sig så väl vid att vara två hela tiden och jag gillar inte att gå runt i min lägenhet och släcka och låsa på kvällen. Hur som helst så är det så det är och jag sitter och kuckelurar lite på vad jag ska hitta på i helgen. Det ser ut att bli en riktigt fin helg med träning igen efter en rejäl förkylning och igår hade vi en amzing girls night in. Mellan tvättmaskinerna idag blir det nog en hel del soltid på uteplatsen också. Inte helt fel ändå om jag får säga det själv.
Sommaren närmar sig med stormsteg men det är inte utan en gnutta ångest som jag tänker på att efter nästa vecka återgå till skolarbetet igen efter praktiken. Vi läser världens flummigaste kurs just nu och ingen av de föreläsningar vi haft har direkt handlat om själva kursinnehållet. Ingen vet vad som kommer på tentan, kurslitteraturen är gammal och tråkig, och innan tentan har vi 3 arbeten att lämna in och jag ska dessutom hinna klämma in både träning och introduktion till sommarjobbet. Om en månad är det slut men det ligger några riktigt häktiska veckor framför oss.
Sommaren är av någon anledning Kagge för mig. Vi gick ju inte på kagge under sommaren men ändå känns det så det gänget när det blir varmt och man kan bada och det finns lediga helger utan tentaplugg. Förutom en svag förhoppning att få träffa alla dem igen ser jag framemot att få ringbränna, så det ser ut som man har ringarna på sig trots att man tagit av sig dem. Det känns lite som ett tecken på att man klarat första året som gift. Till och med huden har vant sig vid att det är det normala nu.
Nu har jag ett mindre berg av disk att ta rätt på... När jag blir rik ska jag skaffa diskmaskin!
Over and out!
Igår jobbade jag på ett slags fritids för dementa. Personalens målsättning är att gamlingarna ska få en så bra dag som möjligt, även om de inte minns den sen. Såå otroligt givande jobb! Vi satt och pratade med de gamla under pedagogiska måltider, sjöng skolsånger från början av 1900-talet, såg en stand-up-komiker, gick på promenad för att lukta på nyutslagna blommor och CYKLADE! Avdelningen hade precis köpt in en par-cykel (som en tandem fast på bredden istället. Den äldsta tanten var 92år och hon svischade iväg 2 varv runt parkeringen under invigningen. Livet är härlig och om jag blir dement när jag blir gammal vill jag gå till deras "fritids" så ofta jag bara får! Tror morfar hade tyckt en sån grej var jätterolig!
I helgen blir jag gräsänka för första gången sen februari och det känns lite konstigt. Man vänjer sig så väl vid att vara två hela tiden och jag gillar inte att gå runt i min lägenhet och släcka och låsa på kvällen. Hur som helst så är det så det är och jag sitter och kuckelurar lite på vad jag ska hitta på i helgen. Det ser ut att bli en riktigt fin helg med träning igen efter en rejäl förkylning och igår hade vi en amzing girls night in. Mellan tvättmaskinerna idag blir det nog en hel del soltid på uteplatsen också. Inte helt fel ändå om jag får säga det själv.
Sommaren närmar sig med stormsteg men det är inte utan en gnutta ångest som jag tänker på att efter nästa vecka återgå till skolarbetet igen efter praktiken. Vi läser världens flummigaste kurs just nu och ingen av de föreläsningar vi haft har direkt handlat om själva kursinnehållet. Ingen vet vad som kommer på tentan, kurslitteraturen är gammal och tråkig, och innan tentan har vi 3 arbeten att lämna in och jag ska dessutom hinna klämma in både träning och introduktion till sommarjobbet. Om en månad är det slut men det ligger några riktigt häktiska veckor framför oss.
Sommaren är av någon anledning Kagge för mig. Vi gick ju inte på kagge under sommaren men ändå känns det så det gänget när det blir varmt och man kan bada och det finns lediga helger utan tentaplugg. Förutom en svag förhoppning att få träffa alla dem igen ser jag framemot att få ringbränna, så det ser ut som man har ringarna på sig trots att man tagit av sig dem. Det känns lite som ett tecken på att man klarat första året som gift. Till och med huden har vant sig vid att det är det normala nu.
Nu har jag ett mindre berg av disk att ta rätt på... När jag blir rik ska jag skaffa diskmaskin!
Over and out!
Frustration och förslappning... SUCK!
Sitter hemma i soffan och degar för tredje kvällen i rad. En hälssensinflammation har för tillfället satt stopp för all löpträning och precis när jag så smått börjat acceptera situationen nös jag 6 gånger i sträck och känner mig sedan i söndags hängig, snorig och i full träningsabstinens!
"The only good part about being sick is that you get to watch a lot of television." som en viss Lorelai Gilmore så sant uttryckt sig. Problemet är att jag inte gillar mig själv när jag tittar på mycket tv i sträck. Jag älskar vår soffa men jag gillar inte att sitta i den för mycket. Försökte igår döva abstinensen genom att stoppa i mig lite godis. Vilket är en otroligt dålig lösning när problemet är att man känner sig seg, rultig och ohälsosam eftersom det gör en mer seg rultig och ohälsosam!!!
Jag tittar på boken jag läser för tillfället, på dammtussarna i hörnet bakom Bertil (vår krukväxt), på kurslitteraturen jag borde läsa och på min för veckan tomma träningsdagbok. Suckar lite och tittar på ett till avsnitt av Beverly Hills 20år senare... Jag bara känner hur ett moraliskt förfall (fråga mig inte på vilket sätt det skulle vara moraliskt) lägger sig som en duk över mig och min dator. Usch och fy för soffpotatisar. Tur att jag har praktik också och inte kommer hem förrän vid fem snåret. Det begränsar åtminstone förfallet till mellan klockan sex och tio på kvällen.
Nä, alltså att vara sjuk är inte min potatis. Hoppas vakna i morgon och känna mig frisk som en nötkärna (vilket skumt uttryck btw!).
Nu kom maken hem så nu ska vi fira att vi hållit ihop i 7år! Tiden går fort när man har roligt ;)
So long gott folk!
"The only good part about being sick is that you get to watch a lot of television." som en viss Lorelai Gilmore så sant uttryckt sig. Problemet är att jag inte gillar mig själv när jag tittar på mycket tv i sträck. Jag älskar vår soffa men jag gillar inte att sitta i den för mycket. Försökte igår döva abstinensen genom att stoppa i mig lite godis. Vilket är en otroligt dålig lösning när problemet är att man känner sig seg, rultig och ohälsosam eftersom det gör en mer seg rultig och ohälsosam!!!
Jag tittar på boken jag läser för tillfället, på dammtussarna i hörnet bakom Bertil (vår krukväxt), på kurslitteraturen jag borde läsa och på min för veckan tomma träningsdagbok. Suckar lite och tittar på ett till avsnitt av Beverly Hills 20år senare... Jag bara känner hur ett moraliskt förfall (fråga mig inte på vilket sätt det skulle vara moraliskt) lägger sig som en duk över mig och min dator. Usch och fy för soffpotatisar. Tur att jag har praktik också och inte kommer hem förrän vid fem snåret. Det begränsar åtminstone förfallet till mellan klockan sex och tio på kvällen.
Nä, alltså att vara sjuk är inte min potatis. Hoppas vakna i morgon och känna mig frisk som en nötkärna (vilket skumt uttryck btw!).
Nu kom maken hem så nu ska vi fira att vi hållit ihop i 7år! Tiden går fort när man har roligt ;)
So long gott folk!
Nära Guds hjärta
Igår var en riktigt bra dag!
Förutom en mindre effektiv hemstudiedag fick jag även bakat två sorters matbröd, dammtorkat, våttorkat golven, skurat toaletten (inklusive avloppen: blä!), tränat och förbereda kvällens andakt. Så skönt det kan vara att få saker gjort ibland, att verkligen känna att man tagit vara på dagen, om än med tråkiga sysslor som städning.
På kvällen kom FIRE och vi höll en andakt som gick ut på att alla fick ta med sig något de ville dela med gruppen. Läsa ett stycke, spela en bra låt, ge ett vittnesbörd eller läsa sitt favoritbibelord. Otroligt givande! Om ni aldrig gjort det någon gång rekommenderar jag det starkt!
Det blev några timmars total gudsnärvaro. Vi pratade om oro och tillit och att lägga saker på Gud. Att tillåta sig själv att inte förstå allting och om att leva i nuet med frid. Det som gör det hela extra speciellt tycker jag är att man får höra personer som inte så ofta säger något i sådana sammanhang dela med sig av sin gudsrelation och visdom. Det är så spännande att få en skymt av vad andra tänker och känner. Jag tror det kan vara en jätteviktig bit, att få chansen att berätta om sina egna "aha-upplevelser" och känna att det betyder något för dem man berättar för. Tillsammans får vi stärka varandras tro och undervisa varandra trots att vi inte är pastorer eller ledare.
Vi avslutade kvällen med att titta/lyssna på The Father's Love Letter på youtube och sedan be tillsammans och sjunga lite. Imanuel är här igen och jag vet ingen som spelar så otroligt bra gitarr.
Det blev en kväll nära Guds hjärta; tårar, bön och gemenskap och en kopp te.
Idag vet jag inte riktigt vart jag ska ta vägen. FIRE har åkt till Smögen och imorgon åker Oscar och jag till Kristinehamn för lite släktgemenskap och 40års-kalas. Jag har kört fast i skolarbetet och vet inte riktigt hur jag ska gå vidare, och lägenheten är oförskämt välstädad. Det ger sig nog och nu ska jag avsluta med ett citat från en låt en av killarna spelade för oss igår:
Is your love really love?
Is my love really love?
I think our love isn't love unless it's love 'til the end.
Is your god really God?
Is my god really God?
I think our god isn't God if he fits inside our heads.
/As cities burn
Förutom en mindre effektiv hemstudiedag fick jag även bakat två sorters matbröd, dammtorkat, våttorkat golven, skurat toaletten (inklusive avloppen: blä!), tränat och förbereda kvällens andakt. Så skönt det kan vara att få saker gjort ibland, att verkligen känna att man tagit vara på dagen, om än med tråkiga sysslor som städning.
På kvällen kom FIRE och vi höll en andakt som gick ut på att alla fick ta med sig något de ville dela med gruppen. Läsa ett stycke, spela en bra låt, ge ett vittnesbörd eller läsa sitt favoritbibelord. Otroligt givande! Om ni aldrig gjort det någon gång rekommenderar jag det starkt!
Det blev några timmars total gudsnärvaro. Vi pratade om oro och tillit och att lägga saker på Gud. Att tillåta sig själv att inte förstå allting och om att leva i nuet med frid. Det som gör det hela extra speciellt tycker jag är att man får höra personer som inte så ofta säger något i sådana sammanhang dela med sig av sin gudsrelation och visdom. Det är så spännande att få en skymt av vad andra tänker och känner. Jag tror det kan vara en jätteviktig bit, att få chansen att berätta om sina egna "aha-upplevelser" och känna att det betyder något för dem man berättar för. Tillsammans får vi stärka varandras tro och undervisa varandra trots att vi inte är pastorer eller ledare.
Vi avslutade kvällen med att titta/lyssna på The Father's Love Letter på youtube och sedan be tillsammans och sjunga lite. Imanuel är här igen och jag vet ingen som spelar så otroligt bra gitarr.
Det blev en kväll nära Guds hjärta; tårar, bön och gemenskap och en kopp te.
Idag vet jag inte riktigt vart jag ska ta vägen. FIRE har åkt till Smögen och imorgon åker Oscar och jag till Kristinehamn för lite släktgemenskap och 40års-kalas. Jag har kört fast i skolarbetet och vet inte riktigt hur jag ska gå vidare, och lägenheten är oförskämt välstädad. Det ger sig nog och nu ska jag avsluta med ett citat från en låt en av killarna spelade för oss igår:
Is your love really love?
Is my love really love?
I think our love isn't love unless it's love 'til the end.
Is your god really God?
Is my god really God?
I think our god isn't God if he fits inside our heads.
/As cities burn
Tisdag med Elin
Hemma igen efter två dagars otroligt effektivt grupparbete!
De senaste dagarna har ägnats åt research och intervjuer inom ämnet Kvinnofridsbrott i nära relationer, dess utbredning i Sverige och det förebyggande arbete som finns.
Jag kan bara säga att det är ett ämne som berör.
För er som tror att det inte är så stort kan jag leverera statistiken som visar på att var tredje kvinna i Sverige någon gång utsatts för eller hotats att utsättas för våld i en parrelation. Om man inte orkar ta till sig av krigen långt borta i Afrika eller naturkatastroferna i Asien kan man åtminstone försöka bry sig om det som händer i ditt lägenhetshus, ditt bostadsområde, vännerna på din arbetsplats. Stå en stund på tågstationen och räkna: Inte hon, inte hon men hon, inte hon, inte hon men hon, inte hon, inte hon men hon...
Och för er som tror att det inte handlar om så grov misshandel kan jag meddela att 30 kvinnor dör varje år till följd av våld i nära relationer och detta är bara de som kommer fram som misshandelfall.
Jag fick möjlighet att intervjua en kvinna som jobbar med Kvinnohuset i Skövde dit utsatta kvinnor kan ringa och få stöd och hjälp med skyddat boende. Otroligt intressant och viktigt men svårt arbete de utför i kampen mot våldet. Kampen mot samhällets fördomar om att det inte är något stort problem. Våldet kostar staten cirka 3 miljarder kronor varje år och många kvinnor, barn och män får bestående men.
Inte för att jag vet riktigt vad man ska göra med all sån här information. Men kanske att vetskapen öppnar någons ögon och på så sätt hjälper någon att hjälpa någon annan att ta sig ur en svår situation. Som Gud säger till Evan i filmen Evan Almighty "How do we change the world? With one act of random kindness at the time."
Förutom skolarbete upp över öronen har Fire's stora reunion-vecka tagit fart och idag var vi tillsammans igen en hel dröse folk från världens alla hörn som mer eller mindre entusiastiskt sjöng med till de härliga tonerna av Mammamia filmen.
It's always better when we're together.
Kvällen avslutades med trespråkig bön och en liten nyskriven kärleksserenad till systra mi. Ikväll ska vi först introduceras till verksamheten i nya kyrkan och sen vidare till kalas. Himlen började dagen blå och strålande men har nu antagit en mörkgrå färg med magiska skiftningar. Kanske att det är dags för årets första vårregn?
För att avrunda så smått är det bara en sak till: Jag har läst ut min bok. Alltså min sista i högen som tornade upp sig så lovande men förbjuden i julas mitt i tentaångesten. Nu är högen slut och jag behöver en ny.
Boktips någon?
Det var allt för idag gott folk. Hoppas ni har en lika bra tisdagskväll som jag!
De senaste dagarna har ägnats åt research och intervjuer inom ämnet Kvinnofridsbrott i nära relationer, dess utbredning i Sverige och det förebyggande arbete som finns.
Jag kan bara säga att det är ett ämne som berör.
För er som tror att det inte är så stort kan jag leverera statistiken som visar på att var tredje kvinna i Sverige någon gång utsatts för eller hotats att utsättas för våld i en parrelation. Om man inte orkar ta till sig av krigen långt borta i Afrika eller naturkatastroferna i Asien kan man åtminstone försöka bry sig om det som händer i ditt lägenhetshus, ditt bostadsområde, vännerna på din arbetsplats. Stå en stund på tågstationen och räkna: Inte hon, inte hon men hon, inte hon, inte hon men hon, inte hon, inte hon men hon...
Och för er som tror att det inte handlar om så grov misshandel kan jag meddela att 30 kvinnor dör varje år till följd av våld i nära relationer och detta är bara de som kommer fram som misshandelfall.
Jag fick möjlighet att intervjua en kvinna som jobbar med Kvinnohuset i Skövde dit utsatta kvinnor kan ringa och få stöd och hjälp med skyddat boende. Otroligt intressant och viktigt men svårt arbete de utför i kampen mot våldet. Kampen mot samhällets fördomar om att det inte är något stort problem. Våldet kostar staten cirka 3 miljarder kronor varje år och många kvinnor, barn och män får bestående men.
Inte för att jag vet riktigt vad man ska göra med all sån här information. Men kanske att vetskapen öppnar någons ögon och på så sätt hjälper någon att hjälpa någon annan att ta sig ur en svår situation. Som Gud säger till Evan i filmen Evan Almighty "How do we change the world? With one act of random kindness at the time."
Förutom skolarbete upp över öronen har Fire's stora reunion-vecka tagit fart och idag var vi tillsammans igen en hel dröse folk från världens alla hörn som mer eller mindre entusiastiskt sjöng med till de härliga tonerna av Mammamia filmen.
It's always better when we're together.
Kvällen avslutades med trespråkig bön och en liten nyskriven kärleksserenad till systra mi. Ikväll ska vi först introduceras till verksamheten i nya kyrkan och sen vidare till kalas. Himlen började dagen blå och strålande men har nu antagit en mörkgrå färg med magiska skiftningar. Kanske att det är dags för årets första vårregn?
För att avrunda så smått är det bara en sak till: Jag har läst ut min bok. Alltså min sista i högen som tornade upp sig så lovande men förbjuden i julas mitt i tentaångesten. Nu är högen slut och jag behöver en ny.
Boktips någon?
Det var allt för idag gott folk. Hoppas ni har en lika bra tisdagskväll som jag!
Soundtracks
Efter en längre paus plockade jag upp gitarren igen härom dagen. Nu försöker jag spela Winnerbäck och Melissa Horn men på något vis dör magin i mitt orytmiska drumdrummande. Mina fingerspetsar svider lite.
Melissa Horn är lite Kagge för mig. Vi satte ofta på hennes skiva och satt och pratade om ditten och datten och oftast lite tyngre saker. För det är ganska blå musik. Vi brukade ligga bredvid varandra på madrasserna och undra om hon varit med om allt det där hon sjöng om. Och det är något i hennes röst som slår an en sträng av vemod. Hela hennes skiva är ett soundtrack till allt som var svårt det året, inte bara mitt utan allt det svåra vi delade. Glädjen i att dela, sorgen i vad som delades, och sorgen över året som tog slut och skiljde oss åt, allt det samlas i ett litet garnnystan i min mage när jag hör hennes sång. Inte en knut för det är mer som ett skönt vemod än som ngt som man vill ha bort. Som ett garnnystan man kan ta fram ibland och pyssla lite med att reda ut en av trådarna, fast man vet att det inte går.
Det blir lite som när man läser en riktigt bra bok, som man inte vill ska ta slut, ändå vänder man sida efter sida och till slut finns inget kvar. Och man kan läsa om boken igen och igen men det blir aldrig samma sak. Bra, men inte samma sak. Vi har många sådana böcker i vår bokhylla. Tisdagarna med Morrie, Reservkraft, Gud är närmre än du tror, Anteckningar under dagar av sorg, P.S I love you...
Mm, minnen är lite som ett skönt garnnystan i magen. Ett soundtrack som gör ont på ett skönt sätt när man lyssnar till det. Undra vad Gud tänkte när han hittade på den känslan? Glad att Han gjorde det och fascinerad över känslan. Märkligt när jag tänker efter lite, vad mycket saker som blir soundtrack. Jag har 2 citatböcker fulla av citat som tyst vittnar om goda samtal. Skivor, böcker, foton, filmer, och ett blad i min bibel från en riktigt bra utomhus-gudstjänst. På ett sätt är det kanske ett sätt att stanna kvar i det förflutna. Ändå vill jag inte se det riktigt så. Jag vet att man ska leva livet där man är här och nu, men samtidigt tror jag det ärar Gud när man ser tillbaka på sitt liv ibland och är glad över allt som skett och hur det format en.
Ja, det här var höjden på djupet tror jag så nu får det räcka för ikväll.
Snart är det fredag!
Melissa Horn är lite Kagge för mig. Vi satte ofta på hennes skiva och satt och pratade om ditten och datten och oftast lite tyngre saker. För det är ganska blå musik. Vi brukade ligga bredvid varandra på madrasserna och undra om hon varit med om allt det där hon sjöng om. Och det är något i hennes röst som slår an en sträng av vemod. Hela hennes skiva är ett soundtrack till allt som var svårt det året, inte bara mitt utan allt det svåra vi delade. Glädjen i att dela, sorgen i vad som delades, och sorgen över året som tog slut och skiljde oss åt, allt det samlas i ett litet garnnystan i min mage när jag hör hennes sång. Inte en knut för det är mer som ett skönt vemod än som ngt som man vill ha bort. Som ett garnnystan man kan ta fram ibland och pyssla lite med att reda ut en av trådarna, fast man vet att det inte går.
Det blir lite som när man läser en riktigt bra bok, som man inte vill ska ta slut, ändå vänder man sida efter sida och till slut finns inget kvar. Och man kan läsa om boken igen och igen men det blir aldrig samma sak. Bra, men inte samma sak. Vi har många sådana böcker i vår bokhylla. Tisdagarna med Morrie, Reservkraft, Gud är närmre än du tror, Anteckningar under dagar av sorg, P.S I love you...
Mm, minnen är lite som ett skönt garnnystan i magen. Ett soundtrack som gör ont på ett skönt sätt när man lyssnar till det. Undra vad Gud tänkte när han hittade på den känslan? Glad att Han gjorde det och fascinerad över känslan. Märkligt när jag tänker efter lite, vad mycket saker som blir soundtrack. Jag har 2 citatböcker fulla av citat som tyst vittnar om goda samtal. Skivor, böcker, foton, filmer, och ett blad i min bibel från en riktigt bra utomhus-gudstjänst. På ett sätt är det kanske ett sätt att stanna kvar i det förflutna. Ändå vill jag inte se det riktigt så. Jag vet att man ska leva livet där man är här och nu, men samtidigt tror jag det ärar Gud när man ser tillbaka på sitt liv ibland och är glad över allt som skett och hur det format en.
Ja, det här var höjden på djupet tror jag så nu får det räcka för ikväll.
Snart är det fredag!
Bilglädje och vänskapsrus
Hej hopp allesammans!
Nyss hemkommen från invigningen av vår nya bil! Anna och Marcus hakade på och så blev det en liten cruisar-tur till mcdonalds och en liten fest över varsin flurry. Fantastiskt, det bästa med roliga saker i livet är att leva ut dem tillsammans med sina vänner.
Det blir månadens tema: glad för mina vänner. Efter snart åtta månader i Skövde har vi skapat en liten grupp nära, som man vet finns där i vått och torrt. Någon skickar ett sms med ett akut böneämne och en annan önskar lycka till på tentan och en tredje utbrister "Våren är här! Vad ska vi hitta på?". Kombinationen med en liten stad där man lätt tar sig överallt på kort tid, ett skönt gäng hittepåiga killar och tjejer, och så Gud, - den är oslagbar. Veckan framöver får vi besök av utbytesstudenterna från förra året och det ska blir så kul att träffa dem igen. It's gonna be a good week.
Med våren kom också mitt nya träningsschema och håller bara benen hela vägen ska det definitivt bli ett halvmarathon i sommar. Vi har privilegiet att bo 1km från regementet som har löpspår utmätta i olika distanser och mjukt underlag. När jag sprang årets första mil häromdagen sprang jag till fågelsången och de forsande bäckarna. En av de saker som jag verkligen uppskattar med distanslöpning är att man verkligen kommer ut några timmar i veckan. Ut i skogen och friska luften, bort från böcker, föreläsningssalar och skrivbord. I egenskap av medlem av Eriksson-släkten har jag alltid haft lite svårt att sitta ner och bara vara, om man inte kan visa efteråt att man åstadkommit något med det. Då är en löptur perfekt, det kräver inte så mycket, men efteråt har man, förrutom haft en trevlig stund och gjort något uppfriskande, dessutom tränat.
Om min lärare sett den här texten hade hon strukit över alla "man" och skrivit ett lite ilsket rött "talspråk?" i högerkanten. Då är det bara att kavla upp ärmarna och omformulera sig. Men jag tror det var i åttan eller så som jag fick för mig att jag skulle sluta skriva "jag" över huvudtaget eftersom det såg ut som jag trodde hela världen snurrade runt mig själv då. Vet faktiskt inte varifrån jag fick den idén. Utom att jag var livrädd för att bli en självisk person... Mm, högstadiet är en traumatisk era. Hursomhelst sitter den skadan kvar lite och det händer att jag inte tänker mig för och inte skriver ett enda jag i en text med egna reflektioner. Obra, säger min lärare då, gör om gör rätt!
Nu får jag nog dra mig om jag ska hinna med gymmet idag vore ju synd om min nya träningsschema sprack redan tredje dagen :P
Ha det fint!
Nyss hemkommen från invigningen av vår nya bil! Anna och Marcus hakade på och så blev det en liten cruisar-tur till mcdonalds och en liten fest över varsin flurry. Fantastiskt, det bästa med roliga saker i livet är att leva ut dem tillsammans med sina vänner.
Det blir månadens tema: glad för mina vänner. Efter snart åtta månader i Skövde har vi skapat en liten grupp nära, som man vet finns där i vått och torrt. Någon skickar ett sms med ett akut böneämne och en annan önskar lycka till på tentan och en tredje utbrister "Våren är här! Vad ska vi hitta på?". Kombinationen med en liten stad där man lätt tar sig överallt på kort tid, ett skönt gäng hittepåiga killar och tjejer, och så Gud, - den är oslagbar. Veckan framöver får vi besök av utbytesstudenterna från förra året och det ska blir så kul att träffa dem igen. It's gonna be a good week.
Med våren kom också mitt nya träningsschema och håller bara benen hela vägen ska det definitivt bli ett halvmarathon i sommar. Vi har privilegiet att bo 1km från regementet som har löpspår utmätta i olika distanser och mjukt underlag. När jag sprang årets första mil häromdagen sprang jag till fågelsången och de forsande bäckarna. En av de saker som jag verkligen uppskattar med distanslöpning är att man verkligen kommer ut några timmar i veckan. Ut i skogen och friska luften, bort från böcker, föreläsningssalar och skrivbord. I egenskap av medlem av Eriksson-släkten har jag alltid haft lite svårt att sitta ner och bara vara, om man inte kan visa efteråt att man åstadkommit något med det. Då är en löptur perfekt, det kräver inte så mycket, men efteråt har man, förrutom haft en trevlig stund och gjort något uppfriskande, dessutom tränat.
Om min lärare sett den här texten hade hon strukit över alla "man" och skrivit ett lite ilsket rött "talspråk?" i högerkanten. Då är det bara att kavla upp ärmarna och omformulera sig. Men jag tror det var i åttan eller så som jag fick för mig att jag skulle sluta skriva "jag" över huvudtaget eftersom det såg ut som jag trodde hela världen snurrade runt mig själv då. Vet faktiskt inte varifrån jag fick den idén. Utom att jag var livrädd för att bli en självisk person... Mm, högstadiet är en traumatisk era. Hursomhelst sitter den skadan kvar lite och det händer att jag inte tänker mig för och inte skriver ett enda jag i en text med egna reflektioner. Obra, säger min lärare då, gör om gör rätt!
Nu får jag nog dra mig om jag ska hinna med gymmet idag vore ju synd om min nya träningsschema sprack redan tredje dagen :P
Ha det fint!
Eftertanke och studier
Ännu en vacker dag på ett litet jordklot. Igår bar det av på säsongens första långdistans ut i skogen. Bäcken forsade, dikena smyckades av gyllengula krokusar, solen glittrade mellan grenarna och backarna i skogen täcktes av snödroppar. Med solen i ögonen lyckades jag dessutom springa de 7 första kilometerna utan att känna mig det minsta trött! Fantastiskt! Att jag sedan kröp de sista meterna i motvind och uppförsbacke och stupade totalt utmattad på vårt vardagsrumsgolv efteråt behöver vi inte hänga upp oss på.
Livet går sin stilla gång i Skövde och resgenen i mig svider lite när jag läser om oroligheterna i nordafrika. I helgen tittade vi på Blood Diamond, en film om ett krig sponsrat av västvärldens efterfrågan på diamanter, utfört av barnsoldater. Maktlöshet är alltid det som sköljer över mig när jag ser på sådana filmer. Jag gläds åt att ha nått den åldern när man inte längre måste hoppa upp och skämta igång stämningen igen innan eftertexterna ens rullat ner. I stället kunde vi sitta där en stund i lätt chock över världens ondska. Tillsammans. Låta sorgen över lidandet någon annan tvingats gå igenom sjunka in och bli verklig. I en tid då liknande situationer är vardag för många människor. Kvinnan i en av huvudrollerna säger när de når fram till ett flyktingläger: "Så här ser 1 miljon människor ut. Människor som förlorat allt. Har de tur kanske de syns 30 sekunder i nyhetssändningarna någonstans mellan sporten och vädret."
De använder ett uttryck i den filmen som vi använde mycket när jag var i Mali. TIA - this is africa. Det som slår mig så starkt i den här filmen är hur man alltid använder det uttrycket när det är något som är dåligt. Strömmen går och vattnet luktar konstigt -TIA, uppror, korruption och fattigdom -TIA. Men i slutet på filmen när afrikanen i huvudrollen bär den skadade Leonardo DiCaprio på sina axlar uppför berget. Det är också Afrika. Mannen som säger Mitt liv är över om jag inte kan hjälpa mig son. Det är Afrika för mig. Och det är något som vi har att lära oss i vår fina lilla fredliga västvärld. I Sverige sker 1500 självmord varje år och depression och sjukskrivningar på grund av utbrändhet når rekordnivåer hela tiden. För i Afrika vet de något som många i-länder glömt. Ingen man är en ö. Tillsammans är man mindre ensam.
Idag har vi inget vatten i lägenheten och jag har hemstudier hela dagen. Vi läser om folkhälsa nu och jag måste säga att det är otroligt intressant! Igår hade vi föreläsningar hela dagen om olika kostmyter och föreläsaren slog hål på många av de senaste trend-dieterna. För er som är intresserade kan jag rekommendera att söka på ordet Medelhavskost. Särskilt bra är det för oss tjejer eftersom den reducerar risken att få bröstcancer med uppåt 50% enligt flera stora studier. Det är alltså inte så mycket en diet som en hälsosam livsstil. Nu ska jag läsa på om genus och hälsa och därefter kartlägga hälsoarbetet i Karlsborgs kommun.
Peace out, stay healthy and enjoy the spring!
Livet går sin stilla gång i Skövde och resgenen i mig svider lite när jag läser om oroligheterna i nordafrika. I helgen tittade vi på Blood Diamond, en film om ett krig sponsrat av västvärldens efterfrågan på diamanter, utfört av barnsoldater. Maktlöshet är alltid det som sköljer över mig när jag ser på sådana filmer. Jag gläds åt att ha nått den åldern när man inte längre måste hoppa upp och skämta igång stämningen igen innan eftertexterna ens rullat ner. I stället kunde vi sitta där en stund i lätt chock över världens ondska. Tillsammans. Låta sorgen över lidandet någon annan tvingats gå igenom sjunka in och bli verklig. I en tid då liknande situationer är vardag för många människor. Kvinnan i en av huvudrollerna säger när de når fram till ett flyktingläger: "Så här ser 1 miljon människor ut. Människor som förlorat allt. Har de tur kanske de syns 30 sekunder i nyhetssändningarna någonstans mellan sporten och vädret."
De använder ett uttryck i den filmen som vi använde mycket när jag var i Mali. TIA - this is africa. Det som slår mig så starkt i den här filmen är hur man alltid använder det uttrycket när det är något som är dåligt. Strömmen går och vattnet luktar konstigt -TIA, uppror, korruption och fattigdom -TIA. Men i slutet på filmen när afrikanen i huvudrollen bär den skadade Leonardo DiCaprio på sina axlar uppför berget. Det är också Afrika. Mannen som säger Mitt liv är över om jag inte kan hjälpa mig son. Det är Afrika för mig. Och det är något som vi har att lära oss i vår fina lilla fredliga västvärld. I Sverige sker 1500 självmord varje år och depression och sjukskrivningar på grund av utbrändhet når rekordnivåer hela tiden. För i Afrika vet de något som många i-länder glömt. Ingen man är en ö. Tillsammans är man mindre ensam.
Idag har vi inget vatten i lägenheten och jag har hemstudier hela dagen. Vi läser om folkhälsa nu och jag måste säga att det är otroligt intressant! Igår hade vi föreläsningar hela dagen om olika kostmyter och föreläsaren slog hål på många av de senaste trend-dieterna. För er som är intresserade kan jag rekommendera att söka på ordet Medelhavskost. Särskilt bra är det för oss tjejer eftersom den reducerar risken att få bröstcancer med uppåt 50% enligt flera stora studier. Det är alltså inte så mycket en diet som en hälsosam livsstil. Nu ska jag läsa på om genus och hälsa och därefter kartlägga hälsoarbetet i Karlsborgs kommun.
Peace out, stay healthy and enjoy the spring!
Torsdagsfilosofi
Det är torsdag morgon, solen skiner och det är krig i Afrika. Med våren i farstun känns Afrikas verklighet ännu mer avlägsen. Vi pratar lite om kulturella skillnader och invandring ibland i skolan. Det händer att jag försöker förklara lite hur det var i Mali, att när jag kom hem fanns det ingenting här som påminde om hur det var där. Hur tufft det var för mig som bara bott där i sju månader. Tänk då de som tvingas fly, inte för att de vill prova bo någon annanstans utan för att de som stannar dör, hur svårt det måste vara för dem. Det är så lätt att tänka att Ja, men om de ska bo här får de ju anpassa sig, men det är nog inte så lätt för de som fortfarande önskar att det gick att bo i deras hemland...
Ett litet smakprov från ssk-linjens diskussionsforum ;)
I Skövde spinner livet på som vanligt. Med syrran i toppen kör kristna studentföreningen Fire på för fullt och helgen fylldes med gymdag, grillkkväll, kyrka och söndags-mys. På måndagen hade vi tjejer vår bönegrupp där vi läser lite i 1 Petrusbrevet. Onsdag bjuder på lunchbön i Stilla Rummet på skolan och ikväll blir det sconesfest här på Månen (vår lägenhet). Efter helgens festligheter, som dessutom bjöd på finbesök från både en Lundavän och min käre morbror från Sundsvall, känner jag ett starkt behov av ett IKEA besök. Vi är nämligen ganska ofta 8-12 gäster här hemma men stolta ägare till 7 stolar och en pilatesboll. Soffan i vardagsrummet är ju rätt stor den med men äter man middag känns det inte så kul att knö ner gästerna i tv-soffan. Därför bär det av till IKEA på lördag för inköp av fällstolar och en lampa till sovrummet.
Då Gunnar, vår bil, suckar sig igenom livet så sakteliga och är i stort behov av pension är vi dessutom på jakt efter en ny bil! Vi åkte till och med och provkörde en liten passat igår som spann så fint och grön var den till och med (favoritfärg!). Bidde inget köp, men det var skoj att komma ett steg närmre.
När vi reflekterar lite över livet och vår ekonomi är det faktiskt något vi kan glädja oss åt. På ett sätt har det varit en välsignelse att inte kunna köpa allt vi vill ha och "behöver" på en gång utan tvingas prioritera. Och för oss som precis startade vårt liv tillsammans i somras har det varit ett bra sätt att komma närmre varandra. Eller om det bara är en drömbild som jag alltid haft om äktenskapet, att det "ska" vara så i början, att man får vända lite på kronorna och en möbel i taget jobba sig närmre visionen av sitt drömhem. Fast om man behåller illusioner man haft om äktenskapet även efter ett halvår som gift, då kanske det inte var en illusion? Äktenskap är så mycket mer och så mycket annat än vad som utlovas. På ett bra sätt. Good stuff ;)
Nä, nu ska jag strax springa ner till mr Naprapat, får se om jag kommer hel och hållen därifrån den här gången...
Alla sconessugna kan ju kila förbi Månen ikväll, har en känsla av att det kommer bli:
Legen... wait for it... dary!
Ett litet smakprov från ssk-linjens diskussionsforum ;)
I Skövde spinner livet på som vanligt. Med syrran i toppen kör kristna studentföreningen Fire på för fullt och helgen fylldes med gymdag, grillkkväll, kyrka och söndags-mys. På måndagen hade vi tjejer vår bönegrupp där vi läser lite i 1 Petrusbrevet. Onsdag bjuder på lunchbön i Stilla Rummet på skolan och ikväll blir det sconesfest här på Månen (vår lägenhet). Efter helgens festligheter, som dessutom bjöd på finbesök från både en Lundavän och min käre morbror från Sundsvall, känner jag ett starkt behov av ett IKEA besök. Vi är nämligen ganska ofta 8-12 gäster här hemma men stolta ägare till 7 stolar och en pilatesboll. Soffan i vardagsrummet är ju rätt stor den med men äter man middag känns det inte så kul att knö ner gästerna i tv-soffan. Därför bär det av till IKEA på lördag för inköp av fällstolar och en lampa till sovrummet.
Då Gunnar, vår bil, suckar sig igenom livet så sakteliga och är i stort behov av pension är vi dessutom på jakt efter en ny bil! Vi åkte till och med och provkörde en liten passat igår som spann så fint och grön var den till och med (favoritfärg!). Bidde inget köp, men det var skoj att komma ett steg närmre.
När vi reflekterar lite över livet och vår ekonomi är det faktiskt något vi kan glädja oss åt. På ett sätt har det varit en välsignelse att inte kunna köpa allt vi vill ha och "behöver" på en gång utan tvingas prioritera. Och för oss som precis startade vårt liv tillsammans i somras har det varit ett bra sätt att komma närmre varandra. Eller om det bara är en drömbild som jag alltid haft om äktenskapet, att det "ska" vara så i början, att man får vända lite på kronorna och en möbel i taget jobba sig närmre visionen av sitt drömhem. Fast om man behåller illusioner man haft om äktenskapet även efter ett halvår som gift, då kanske det inte var en illusion? Äktenskap är så mycket mer och så mycket annat än vad som utlovas. På ett bra sätt. Good stuff ;)
Nä, nu ska jag strax springa ner till mr Naprapat, får se om jag kommer hel och hållen därifrån den här gången...
Alla sconessugna kan ju kila förbi Månen ikväll, har en känsla av att det kommer bli:
Legen... wait for it... dary!
Vår och tentatider
Våren är kommer till Skövde på riktigt den här gången. Vi har till och med fått tillgång till de klassiskt skånska vårstormarna de senaste dagarna!
Inte för att jag hunnit njuta så särskilt mycket av den ännu, nej här har det pluggats till sista droppen svett de senaste veckorna. Tentan i mikrobiologi i tisdags höll nog allvarligt talat på att ta musten ur hela klassen. Inga hemstudiedagar innan utan fullt schema ledde till att två helger kom och gick med min näsa i bakteriernas värld. Men nu är den avklarad och tro inte att det finns tid att andas ut! Igår ägnades åt att leta artiklar till omvårdnads-hemtentan (8st ska det vara minsann) samtidigt som ryggen protesterade högljud mot att behöva sitta hela dagen. Det fick bli en akuttid hos naprapaten på förmiddagen. Ingen lek att gå dit heller kan jag meddela, det gör sjukt ont när man är där och resten av dagen kändes det som en överviktigt elefant dansat segerdansen på ryggen hela natten. Men idag är det bra igen så tack gode GUD för bra sjukvård!
Idag ska det skrivas så tangenterna blöder för den här helgen vill jag inte plugga! Tentan idag och reflektionsuppsats imorrn och sen får det vara bra till på måndag. Den som tror att sjuksköterskor inte drillas lika hårt som läkare har inte läst i Skövde kan jag meddela ;)
Hur som helst, skolan är ju inte allt i den här världen och jag måste ändå ägna några rader åt min efterlängtade vår. All snö är smält från allén utanför vår lägenhet och gräset är sådär brungrönt och fullt av hopp om en grön framtid. Man kan riktigt se hur de små stråna fyller lungorna med koldioxid och producerar syre och klorofyll på löpande band. Vi har en uteplats på någon kvadratmeter och en liten rabatt på kanske 2,5m. Och nu är min livs första egna rabatt fylld av lila krokusar och snödroppar! När jag skrivit tentan i tisdags drog jag ut gästmadrassen och la mig i solen och NJÖT! Finns det något bättre än att känna varmluft virvla runt i ditt hår, solen värma ditt frusna ansikte, lyssna på lite lovsång och titta på sina alldeles egna krokusar? Ja, det skulle i så fall vara när man hämtat ett stycke syster och ett stycke Anna, värmt på några frusna hallon och satt sig med filtar, te och glassbägare och får stilla njuta av att vara tillsammans.
Life is good!
Ha en fin dag allesamman!
Inte för att jag hunnit njuta så särskilt mycket av den ännu, nej här har det pluggats till sista droppen svett de senaste veckorna. Tentan i mikrobiologi i tisdags höll nog allvarligt talat på att ta musten ur hela klassen. Inga hemstudiedagar innan utan fullt schema ledde till att två helger kom och gick med min näsa i bakteriernas värld. Men nu är den avklarad och tro inte att det finns tid att andas ut! Igår ägnades åt att leta artiklar till omvårdnads-hemtentan (8st ska det vara minsann) samtidigt som ryggen protesterade högljud mot att behöva sitta hela dagen. Det fick bli en akuttid hos naprapaten på förmiddagen. Ingen lek att gå dit heller kan jag meddela, det gör sjukt ont när man är där och resten av dagen kändes det som en överviktigt elefant dansat segerdansen på ryggen hela natten. Men idag är det bra igen så tack gode GUD för bra sjukvård!
Idag ska det skrivas så tangenterna blöder för den här helgen vill jag inte plugga! Tentan idag och reflektionsuppsats imorrn och sen får det vara bra till på måndag. Den som tror att sjuksköterskor inte drillas lika hårt som läkare har inte läst i Skövde kan jag meddela ;)
Hur som helst, skolan är ju inte allt i den här världen och jag måste ändå ägna några rader åt min efterlängtade vår. All snö är smält från allén utanför vår lägenhet och gräset är sådär brungrönt och fullt av hopp om en grön framtid. Man kan riktigt se hur de små stråna fyller lungorna med koldioxid och producerar syre och klorofyll på löpande band. Vi har en uteplats på någon kvadratmeter och en liten rabatt på kanske 2,5m. Och nu är min livs första egna rabatt fylld av lila krokusar och snödroppar! När jag skrivit tentan i tisdags drog jag ut gästmadrassen och la mig i solen och NJÖT! Finns det något bättre än att känna varmluft virvla runt i ditt hår, solen värma ditt frusna ansikte, lyssna på lite lovsång och titta på sina alldeles egna krokusar? Ja, det skulle i så fall vara när man hämtat ett stycke syster och ett stycke Anna, värmt på några frusna hallon och satt sig med filtar, te och glassbägare och får stilla njuta av att vara tillsammans.
Life is good!
Ha en fin dag allesamman!
